Flytträtten kan alltså tyckas självklar. Men det finns alltid starka krafter som förlorar när konsumenterna ­vinner. Försöken att frammana ­­­tekniska ­invänd­ningar mot flytträtt ­bleknar dock i jämförelse med de ­orättvisor som finns på denna marknad.  

Mer än 90 procent av alla cirka 4,5 miljoner anställda har ­kollektiv­avtal och därmed pensionsavtal. ­Dessutom pensionssparar över 2 miljoner svenskar privat. Västentligt fler än f­yra miljoner personer berörs alltså av ­flytt­rättsfrågan. Många har flera försäkringar, totalt finns det cirka 13 miljoner privata pensions- och tjänst pensionsförsäkringar. 

Ungefär en tredjedel av ­pensions­­kapitalet är i dag flyttbart, antingen obligatoriskt sedan 2006 eller därför att bolagen frivilligt infört det. Men för många sparare är flytträtten svår att utnyttja.

Regeringens utredning för flytträtt för alla pensionsförsäkringar är ett ­viktigt steg mot en bättre fungerande marknad. Men den bristande ­flytt­rätten är del i en större ­­proble­ma­tik som handlar om marknadens funktion.

Uppfinningsrikedomen är i dag stor för att hindra också de sparare som har flytträtt från att utnyttja den. För att garantera en rimligt fungerande ­marknad måste därför utredningen gå ­betydligt längre än att bara föreslå ­flytträtt.

Vi har sett exempel där sparare med 365 500 kronor i ­tjänstepensions­försäkringar vid flytt skulle drabbas av en flyttavgift på 15 260 kronor – över 4 procent på det insatta kapitalet.

Ett exempel från ett annat bolag är en pensionssparare med 800 000 ­kronor på sitt konto som skulle få en ­avgift på hela 40 000 kronor – 5 procent av kapitalet. Sådana avgifter leder lätt till misstankar om att det sker ­syste­matiskt för att ­underminera den fria marknadens funktionssätt.

I dag medger lagstiftningen ­uttryck­ligen att anskaffningskostnader utgör underlag för flyttavgiften.  Det innebär att bolagen vid en flytt kan ta betalt för de provisioner som har betalats till ­förmedlare då försäkringen tecknades.

Förekomsten av mer eller mindre dolda avgifter är i sig tveksamt. Genom att dessutom tillåta bolagen att kräva tillbaka dessa avgifter från sparare som vill flytta bidrar lagstiftningen till fortsatt höga provisioner – som ytterst betalas av spararna.

Utredningen bör därför snäva in grunden för beräkning av flyttavgiften. Även om lagstiftningen inte, som i Norge, behöver ange ett definitivt – och i Norges fall mycket lågt belopp – bör det framgå att avgiften endast får handla om administrativa kostnader. I ett slag skulle det leda till skäliga ­avgifter och en bättre fungerande marknad.

Dessutom måste olika byråkratiska hinder åtgärdas. Främst handlar det om de orimligt långa tidsutdräkter som förekommer.

Även om många ­bolag säger sig ­garantera flytt inom ett kvartal, innebär krav på kompletteringar, underskrifter och inlagor att en flyttid på mer än ett år inte är ovanlig. 

Även med hänsyn till bolagens krav på likviditet finns det inget försvar för dessa långbänkar. En del i en professionell förvaltning bör naturligtvis ­vara att kunna hantera såväl in- som utflöden.

Självkontroll och information har varit svaga instrument för att värna spararnas intressen. Därför bör ­Finansinspektionen få en förstärkt roll för tillsynen över villkoren för flytträtt. I dag hänvisas konsumenter som ­upplever att villkoren är oskäliga till ­osäkra civilmål med stora finansiella risker.

När marknadens aktörer inte ­självmant har förmått att åstadkomma ett rimligt konsumentskydd är det ­befogat att ge Finansinspektionen ett förstärkt mandat att också reglera ­dessa villkor.

För att förändringen av flytträtten ska komma spararna till del är det  nödvändigt att utredningen inte väjer för de intressen som vill försämra marknadens funktionssätt och att den ­lägger förslag som innebär att ­flytt­rätten blir en praktisk möjlighet, ­snarare än en teoretisk rättighet.